Här stod bilen, med moduluppbygd bränslecell och bara väntade på att bli provkörd
av Anders Westerberg
Almedalsveckan gav en ny bil, men inte direkt, utan via en bränslecell.
Bilarna har de senaste två åren figurerat sig så att vätgasbilarna har hållit till i yttre hamnen och
batteribilarna och hybriderna har haft sin plats vid före detta fängelset, numera vandrarhem. Jag
hade gått förbi den här bilen säkert två gånger under dagen utan att reagera, men nu förstod jag att
det här var en vätgasbil. Informatören informerade om grunden och utgick ifrån en liten böjbar
bränslecell som var framtagen för mobiltelefoner och liknande. Den fungerade så att man söderdelar
vatten med hjälp av en reaktor som tillförs salt och ytterligare ämnen. Där bildas det vätgas som går
till själva stacken som i sin tur ger el. ”Ytterligare ämnen” är ju mycket intressant!
Det här är ju mycket intressant då man på så sätt kan få el var som helst bara man har de tre delarna
med sig: Stacken – reaktorn – och vatten. Reaktorns innehåll är patenterat. Omkring 90 st.
Att man kan få vätgas var som helst utan att ha tillgång komprimerad vätgas är ju utmärkt och borde
ge fördelar då man skall bygga ut systemed med tankstationer.
Jag hoppas kunna återkomma till dessa delar senare.
Om man bygger ihop flera små bränsleceller så får man så småningom en stor. Det innebär, så vitt jag
kan förstå, att den större enheten är uppbyggd av moduler som kan bytas ut utan att behöva ge sig
på hela ”stacken”.
Det här får mig att tänka på reservkraft. Reservkraft är ofta svår att fås att fungera i sina miljöer.
Ofta i ett källarutrymme eller uppe på ett tak. Båda har sina problem och framförallt hur länge de kan
arbeta utan att få problem med värma och kyla. Dessa aggregat består ju av en motor och en
generator och en utrustning för anpassning till objektets egenskaper. En del av problemen kan också
vara på vilket avstånd de skall arbeta på från sitt objekt. Här kanske finns möjligheter.
Men, här stod bilen, med moduluppbygd bränslecell och bara väntade på att bli provkörd, men det
gick inte, tyvärr. Det hela berodde på alla patent som lade hinder i vägen.
Det här med att tillverka vätgasen under färd påminner ju om starten i USA, för ett antal år sedan,
där ett antal bilar ”bara tankade vatten” och sedan hemligen åkte omkring utan att tala om hur det
hela fungerade.
Lustigt nog så läser jag i Ny Teknik 2018 09 17 om just MyFC och att det är mycket intressant produkt
som använder sig av natriumhydroxid och aluminium samt ytterligare ett (flera?) ämne(n).
Spänningen stiger och jag hoppas på en snar fortsättning.
Här hade jag hoppats på en kontakt med MyFc men de verkar just nu väldigt upptagna. Jag hoppas
att kunna leverera kommentarer senare och lägger in det här så länge.
Bilarna har de senaste två åren figurerat sig så att vätgasbilarna har hållit till i yttre hamnen och
batteribilarna och hybriderna har haft sin plats vid före detta fängelset, numera vandrarhem. Jag
hade gått förbi den här bilen säkert två gånger under dagen utan att reagera, men nu förstod jag att
det här var en vätgasbil. Informatören informerade om grunden och utgick ifrån en liten böjbar
bränslecell som var framtagen för mobiltelefoner och liknande. Den fungerade så att man söderdelar
vatten med hjälp av en reaktor som tillförs salt och ytterligare ämnen. Där bildas det vätgas som går
till själva stacken som i sin tur ger el. ”Ytterligare ämnen” är ju mycket intressant!
Det här är ju mycket intressant då man på så sätt kan få el var som helst bara man har de tre delarna
med sig: Stacken – reaktorn – och vatten. Reaktorns innehåll är patenterat. Omkring 90 st.
Att man kan få vätgas var som helst utan att ha tillgång komprimerad vätgas är ju utmärkt och borde
ge fördelar då man skall bygga ut systemed med tankstationer.
Jag hoppas kunna återkomma till dessa delar senare.
Om man bygger ihop flera små bränsleceller så får man så småningom en stor. Det innebär, så vitt jag
kan förstå, att den större enheten är uppbyggd av moduler som kan bytas ut utan att behöva ge sig
på hela ”stacken”.
Det här får mig att tänka på reservkraft. Reservkraft är ofta svår att fås att fungera i sina miljöer.
Ofta i ett källarutrymme eller uppe på ett tak. Båda har sina problem och framförallt hur länge de kan
arbeta utan att få problem med värma och kyla. Dessa aggregat består ju av en motor och en
generator och en utrustning för anpassning till objektets egenskaper. En del av problemen kan också
vara på vilket avstånd de skall arbeta på från sitt objekt. Här kanske finns möjligheter.
Men, här stod bilen, med moduluppbygd bränslecell och bara väntade på att bli provkörd, men det
gick inte, tyvärr. Det hela berodde på alla patent som lade hinder i vägen.
Det här med att tillverka vätgasen under färd påminner ju om starten i USA, för ett antal år sedan,
där ett antal bilar ”bara tankade vatten” och sedan hemligen åkte omkring utan att tala om hur det
hela fungerade.
Lustigt nog så läser jag i Ny Teknik 2018 09 17 om just MyFC och att det är mycket intressant produkt
som använder sig av natriumhydroxid och aluminium samt ytterligare ett (flera?) ämne(n).
Spänningen stiger och jag hoppas på en snar fortsättning.
Här hade jag hoppats på en kontakt med MyFc men de verkar just nu väldigt upptagna. Jag hoppas
att kunna leverera kommentarer senare och lägger in det här så länge.
Författare: Anders Westerberg
Kontakt: Korsfararvägen 42, 18140 Lidingö [email protected]
Förbehåller mig äganderätten till denna artikel och nsvarar för innehållet! Copyright 2022 Anders Westerberg 070 468 23 38